Snart är det tre år sen Jocke försvann.. Tiden bara rinner iväg, och jag har fortfarande inte varit vid hans grav sen begravningen.. Fy vad jag skäms över detta! Hur kan jag vara så råå, elak och självisk?! Måste ta tag i det jag är rädd för, annars kommer jag nog aldrig över att han inte kommer tillbaka.. Han betyder så mycket för mig så det inte är klokt, även om han inte finns här hos mig nu...
Men en vacker dag ska jag gå dit och sitta jämte dig som du gjorde med mig... Vet inte om saknade någonsin kommer försvinna men just nu finns den som ett moln över mig. Kan inte sluta tänka på hur allt hade varit om du hade varit här med mig nu när jag verkligen behöver dig! Eller för några år sedan när jag också behövde dig. Tårarna som rinner ner för min kind kommer antagligen aldrig att sluta rinna, känns bara som tiden gör tomrummet inom mig större och smärtan svårare..
Men man måste fokusera på framtiden, även om det känns som ett helvete ibland så bara måste man.. Känns bara så meningslöst utan dig, du var så underbar, ingen annan kommer någonsin kunna ta din plats i mitt hjärta.. INGEN!!
Jocke, vi kommer ses igen, en vacker dag så ska vi nog dansa på molnen tillsammans.. Hoppas jag av hela mitt hjärta!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar