Kan le, trots att allt känns tungt...

Saknaden är stor, och smärtan verkar liksom aldrig släppa.. Utan klamrar sig fast som en blodigel och vill inte släppa taget.. 

Det sägs att tiden läker alla sår, men är det kanske inte så att såren får tiden att gå?! 

Stark posttraumatisk stress

Vilken kväll/natt det blev igår! Helt sanslöst!! Fick min värsta panik ångest attack på 15 år! 

Vet inte varför eller vad som utlöste den, men har varit riktigt tufft ett tag nu. Kan ha varit allt det som kom farande som en bomb! 

Var på fest och såg verkligen fram emot den, och tyckte att det skulle bli j**** roligt att gå ut  och dansa. 

Jag kom till festen runt halv nio, och jag hade en flaska vin med mig och jag var lite nere för jag hade fått en hel del dåliga nyheter i veckan så jag var lite nere och mycket möjligt var jag väldigt irriterad på mig själv! För att jag är så nervös, naiv och blåögd! Så jag drack väl halva flaskan på runt en halv timme. Sen drack jag väl resten på också en halv timme. En på festen tvingade mig att äta, vilket var bra för jag "kvicknade" till lite då. 

Kände hur det började göra ont i bröstet, kände att paniken var på ingång, så jag försökte ringa efter någon som kunde hämta mig i nästan två timmar. Det var kanske också en faktor som gjorde att det började bli värre. Men det var bara en på festen som märkte att jag verkligen inte mådde bra, inte på grund av alkoholen utan på grund av panik ångest. Så hon ringde efter någon som kunde hämta mig.

När jag satte mig i bilen började tårarna spruta och jag kände att det verkligen var panik ångest och inte någon fylla som man kallar det så fint.

Var väl hemma runt elva, halv tolv och då blev det ännu värre. Inte som innan när jag har fått panik ångest. 

Jag började "kippa" efter luft, hade väldigt ont i brösten och visste verkligen inte var jag skulle ta vägen, grät konstant och kunde inte få det att lugna sig. Efter cirka en timme av detta tar jag ett dussin tabletter i min hand och vill bara att allt ska ta slut för det gjorde så himla ont! Men när jag stod i köket och skulle ta dom med ett glas vatten svimmade jag, antagligen av syrebrist. Jag vet om att jag inte hade tagit dom även om jag inte hade svimmat för jag bryr mig mer om min dotter men jag ville bara att smärtan, paniken och ångesten skulle försvinna.

Jag vaknade till på köksgolvet och försökte ta mig in till sovrummet men svimmar igen, för kunde knappt andas, när jag vaknar en andra gång kommer jag i alla fall in i sovrummet där jag svimmar en tredje gång. Jag har minnesluckor sedan det att jag satte mig i bilen från festen tills jag kom till PIVA. 

Min älskade såg hur dåligt jag verkligen mådde och ringde 112, han trodde att jag "spelade" från början i och med att han har varit med om att jag har fått mina attacker innan men aldrig så stark som denna gången, denna gången var den extremt stark, och jag hyperventilerar till det att ambulanspersonalen.

De sa åt mig att andas djupa andetag, vilket var väldigt svårt dom första 10 minuterna, klockan var runt två på natten och jag hade andats på det sättet i cirka tre timmar, men tårarna bara rann och rann och jag försökte förklara för dom hur jag mådde och dom körde mig till PIVA (Psyk akutmottagningen). Väl inne på PIVA tog dom alkoholtest på mig och jag hade runt 0,76 i promille. Vilket inte var så mycket med tanken på att jag hade druckit en hel flaska under cirka en timmes tid.

Fick prata med olika sköterskor, säkert 3-4 stycken. Dom frågade om jag var törstig och gick och hämtade tropisk juice. Säger samma sak till alla om min uppväxt och om min bakgrund och om sorgen jag bär med mig dagligen. Och berättade att jag även hade sökt hjälp för detta innan men inte fått den hjälpen som jag tror att jag själv behöver. 

När jag väl får prata med läkaren så berättar jag samma sak för honom, allt det jobbiga som jag tänker mycket på, all sorgen som dagligen gnager i mitt huvud. Han berättar då för mig vad han anser att jag lider av och det är "stark posttraumatisk stress" (samma som invandrare kan få när dom kommer från krigs härjande länder, eller varit med om mycket hemska saker) och att han även tror att det är bra för mig att göra en utredning på min ADHD. Jag berättar för honom vilka läkemedel som min förra läkare hade skrivit ut och det absolut inte var en bra behandlingsmetod för mig med tanke på att jag behöver någon att prata med, det vill säga en psykolog och även medicinering för min panik ångest, då jag får mina attacker. 

Han skriver ut Atarax och säger att han ska prata med öppen psykmottagningen om att jag måste få en psykolog som kan hjälpa mig med mina besvär och även göra en utredning på min ADHD, som jag aldrig själv har haft svårigheter med att hantera, mer än att jag blir hyperaktiv och väldigt impulsiv så jag glömmer väldigt ofta vad jag har sagt eller gjort när jag väl blir frustrerad eller irriterad. 

Så nu hoppas jag att jag ska få den hjälpen jag måste ha, så att jag kan leva som en normal människa utan att få attacker av varken panik ångest eller min ADHD. Men många som inte vet detta om mig kan inte ta mig för vad jag är, utan dom tror att jag är precis som dom, men det är jag inte för jag lider av. Och egentligen vill jag bara att kvällen/natten ska försvinna och aldrig ha funnits över huvudtaget.

Satt uppe på PIVA i tre timmar och var inte hemma förrän runt halv sex på morgonen. Men jag tror att juicen dom gav mig hade  lugnande medel i blandat för efter jag började dricka den så slutade jag skaka och tårarna kom bara när jag pratade om väldigt jobbiga saker.

Ser fram emot att dom kommer hör av sig från Psykmottagningen för då kan jag börja få den behandlingen jag behöver och dom på PIVA ville inte lägga in mig, för jag var ingen alkoholist, jag ville inte skada mig själv och varför skulle jag då vara inlåst i ett rum och inte kunna gå när jag vill som på ett vanligt sjukhus. 

Jag är glad att jag har alla runt omkring mig som stöttar och stödjer mig, ni alla betyder mycket för mig och jag älskar er alla så otroligt mycket!!

Ihålig...

Känner mej tom, helt ihålig!  Något som kanske fattas?! Eller är det bara mina tankar som spökar i huvudet. Varje dag är en kamp för att hålla mina tankar borta, såna som gör att jag känner mej meningslös och obetydlig. Som jag ofta kände förr.


Kände mej ofta oälskad och rädd när jag var liten, och nu känns det som om dom j**** tankarna kommer tillbaka.. Jag vet om att jag inte är oälskad, jag vet om att jag inte är meningslös, jag vet om att jag inte är obetydlig men jag vet däremot inte om jag är rädd eller inte! Tror faktiskt att jag är rädd för livet, rädd för mina val, rädd för allt!! 


Vill inte handla fel, vill inte göra miljontals med misstag, vill absolut inte förlora dom jag älskar! Men frågan är om jag kan hålla fast vid det som betyder något för mej, eller om jag kommer släppa taget. Är väldigt rädd för att jag kommer det, blir förtvivlad när jag tänker på det, vill inte känna så!!! Vill kämpa för det jag tror på, men efter allt som jag har gått igenom genom åren så känns det tungt att jag måste fortsätta att kämpa hela j**** tiden! Blir trött på det...


F**, vill ha någon att tömma mina tankar på.. Någon som kan bära lite av mitt jäkla bagage, kanske hade känts lite lättare då, att se omgivningen lite annorlunda, även om jag är väldigt öppen och inte alls så där trångsynt (alltid) men ibland händer väl det att jag är det också. Men vad kan man begära av en människa egentligen?! Jag är ju faktiskt inte mer än människa, och människor har ju faktiskt ett huvud att tänka med (tyvärr), inte alltid trevliga tankar som ploppar upp där inne, känner mej som en studsboll, ena sekunden är allt underbart och jag svävar på mina fluffiga små moln och andra sekunden är jag nere som i en grop och har svårt att komma upp..


Hoppas på att tiderna blir bättre och att jag en dag ska kunna släppa det gamla och gå vidare, även om jag redan har släppt en hel del.. Men det finns mer att gå vidare "utan" än vad jag själv vill inse, måste det, för min egen skull. 


Håller mej fast vid hoppet i alla fall och släpper det INTE! Behöver det just nu mer än aldrig förr!!

Backflash

Jag skäms över hur mitt liv såg ut förr. Skäms som f**, tror att det var därför jag ville dölja hur det verkligen var, det var därför jag byggde min "vackra" fasad. Så att ingen skulle lägga märke till vad som hände i min så kallade "borg". Så mycket våld, droger och otrygghet som där fanns..

Men jag undrar än idag varför ingen ingrep, för någon måste ju ha lagt märke till hur det var. Eller?! Så bra skådis var jag då inte. Någon visste, det vet jag, någon måste ha vetat! Men ingen var väl beredd att ingripa, för vem var vi?! Jo, vi var obetydliga, det var vad vi var! 

Klart att jag har tagit skada av min uppväxt, vem hade inte gjort det?! Och jag vet att det är likadant för mina syskon. Det tomrummet som finns inom oss kommer aldrig att fyllas, det kommer aldrig att läka. Men jag måste se framåt och hoppas att det kanske någon dag blir i alla fall lite mindre!

Jag vet idag hur jag inte vill vara, för jag vet hur det skadar andra människor, jag vill inte vara egocentrisk eller självisk. Folk säger hela tiden att jag måste ta mej själv i första hand, men jag vet inte om jag är förmögen till att göra det än. Känns som att andra behöver mej mer än vad jag behöver mej själv. Som min dotter! Som människorna runtomkring mej, dom jag älskar och värnar om! 

Världen rasar på ett par sekunder...

Att världen kan rasa på ett par sekunder är ju inte klokt.. Det verkar som om vissa människor inte förstår hur dom påverkar andra.. Hur stor saknade efter dom kommer vara.. 

Det är snart exakt tre år sen Jocke gick bort och ja har börjat tänka mer och mer på honom, kan inte riktigt släppa honom, han var ju trots allt min allra bästa vän och bror.. Ställer mej ofta frågan om han förstår hur mycket ja skulle sakna honom om han hade varit i livet och tänkt det som han gjorde.. Att ta sitt eget liv, och lämna kvar alla som älskar och håller av honom.. Han kommer alltid att vara i mitt hjärta men vad ja än gör kommer han inte tillbaka.. 

Pratade med min väninna i natt runt klockan ett.. Och ungefär runt lunch i dag fick jag ett sms att hon hade tagit en överdos.. Fattar inte hur hon kunde göra det, satt och pratade med henne om Jocke i förgår, å hon sa något om att man måste kunna släppa det, för vad man än gör kan man inte ändra på det som har hänt.. Jag saknar henne som f** och önskar att det var igår och att jag hade kunnat vara där för henne så att det inte hade hänt...

Hon är borta nu å ja hoppas verkligen att hon kommer vila i frid och att hon kommer få lugn å ro nu.. Älskade Anna, varför?!?! Anna, R.I.P!!!!! <3<3<3

Förstår inte vissa hur ont det gör när dom lämnar dom som verkligen älskar dom och håller av dom kvar här på jorden medans dom vilar i frid i himlen, jag hade velat var där med Jocke och Anna.. Dom kommer alltid att finnas i mina tankar och i mitt hjärta.. 

Känner mej kluven och helt konstig i hela kroppen.. F** att man inte kan ändra det förflutna och ändra på ödet..

Det känns som alla jag älskar och har tillit till lämnar mej och skiter i hur jag mår och tänker.. Varför ska det vara på det viset??!! Ja vill inte vara själv utan dom som jag kan öppna mej för och vara mej själv med.. Slippa ha min j**** fasad och bara vara utan att tänka, å det kunde jag med Jocke och Anna.. F**, f**, f**, helvetes j**** skit!!! Så känns det i mitt huvud just nu...

Vill inte att min värld ska rasa hela tiden, men samtidigt är jag tacksam för dom som finns kvar här vid min sida och stöttar mej genom det hela.. 

Tack!! <3

Min "vackra" fasad...

Paniken smyger sig på som en slug jäkel, inser att det är så få som egentligen känner mig och vet hur jag är.. Alla dessa fördomar gör mig galen, eller nej inte galen, kanske fel ord att använda, dom gör mig frustrerad och en aning rädd!

Jag är inte vem som helst, absolut inte!! Jag kanske har kvar min fasad utåt så att folk ska tro att jag är någon annan än vad jag i själva verket är.. Det är lättast för mig, för jag vet hur jag ska göra och jag vet hur folk reagerar på det sättet som jag visar att jag är.. Men hade dom bara vetat hur jag egentligen är, egentligen tycker, egentligen vet och egentligen känner hade dom säkerligen behandlat mig på ett annat sätt.. 

Vet inte ens om jag vill ha svaret på hur dom hade uppfattat mig eller tyckt om mig.. Känner mig en aning vilsen och kluven för det, för jag vill ju att den här jädrans fasaden ska rasa så att jag kan vara som jag egentligen är.. 

Men vad hade hänt om jag helt plötsligt bara hade tagit av mig mina kläder?! Då hade jag tagit bort min fasad, men då hade jag ju stått där naken och kal, och säkerligen hade jag darrat av kylan runt omkring mig oxå.. För folk är känslokalla, elaka, fördomsfulla och rent av nonchalanta.. Men hade deras bild av mig förändrats eller hade den ändå funnits kvar?! Är det lönt att göra sig besväret att försöka visa andra vem man är när dom redan tror att dom vet vem jag är?!?!

Försöker bygga upp en plan i mitt huvud hur jag ska kunna bryta denna onda cirkeln som jag under alla dessa åren har byggt upp.. Får verkligen panik över vad jag har gjort mot mig själv.. Och vad jag har gjort mot andra, jag hatar att behöva tänka på att mitt liv är en lögn och att folk har varit så fruktansvärt blåögda att dom inte ens har anat själva att dom har haft och säkert har sååå fel!! 

Men hade folk velat se mitt verkliga jag?! Eller trivs folk kanske med vem dom tror att jag är?! Mina tankar bara spinner runt och just som tankarna stannar så börjar dom spinna igen.. Vet inte ens om det är lönt att lägga energi på något som kanske inte ens har en mening, för min egen del hade det kanske varit en bra sak men andra hade kanske inte ens lagt märke till det!? 

Får lite skuldkänslor gentemot min familj men varför ska jag egentligen ha det?! Dom om några borde ju verkligen veta vem jag är och vad jag har för åsikter.. Men inte ens dom känner mig, den enda som verkligen vet vem jag är och vad jag känner är faktiskt jag själv.. 

Jag sätter på mig min "vackra" fasad och fortsätter att låsas ett litet tag till.. 

Tankarna kommer som åska och dunder...

Snart är det tre år sen Jocke försvann.. Tiden bara rinner iväg, och jag har fortfarande inte varit vid hans grav sen begravningen.. Fy vad jag skäms över detta! Hur kan jag vara så råå, elak och självisk?! Måste ta tag i det jag är rädd för, annars kommer jag nog aldrig över att han inte kommer tillbaka.. Han betyder så mycket för mig så det inte är klokt, även om han inte finns här hos mig nu...

Men en vacker dag ska jag gå dit och sitta jämte dig som du gjorde med mig... Vet inte om saknade någonsin kommer försvinna men just nu finns den som ett moln över mig. Kan inte sluta tänka på hur allt hade varit om du hade varit här med mig nu när jag verkligen behöver dig! Eller för några år sedan när jag också behövde dig. Tårarna som rinner ner för min kind kommer antagligen aldrig att sluta rinna, känns bara som tiden gör tomrummet inom mig större och smärtan svårare.. 

Men man måste fokusera på framtiden, även om det känns som ett helvete ibland så bara måste man.. Känns bara så meningslöst utan dig, du var så underbar, ingen annan kommer någonsin kunna ta din plats i mitt hjärta.. INGEN!!

Jocke, vi kommer ses igen, en vacker dag så ska vi nog dansa på molnen tillsammans.. Hoppas jag av hela mitt hjärta!!