Om allt och ingenting!

Först och främst vill jag påpeka att jag skriver om mitt trassliga liv för att vissa ska känna att dom inte är ensamma om att ha haft det svårt i sitt liv.. Jag vill även läka mina egna sår genom att skriva om det, för då känner jag att jag kan lägga det bakom mig och försöka att släppa tankarna som inte verkade försvinna innan.. Jag vill inte ha empati eller förståelse av någon, det är inte därför jag fortsätter att skriva bloggen.. Jag har haft mitt helvete här i livet och jag vet att många andra har haft det mycket värre och vissa har haft det mycket lindrigare men när det väl kommer till kritan så har alla sina hemligheter som tär på en som människa..

Så nu tänker jag berätta om mina känslor i allmänheten till mitt förflutna...

Det är ofta så att jag bollar tankarna om det är så att allt det som har hänt verkligen har hänt.. Och så är ju faktiskt fallet.. Tyvärr.. Känner mig ledsen för att jag har fått se en hel del "dåliga" saker i min uppväxt, men även att mina brödrar har fått se den sidan av livet.. Jag anser inte att det är rätt av folk att slå andra i närheten av barn.. Inget barn förtjänar att se något så hemskt.. Och att jag känner förakt till de som har betett sig som svin är väl inte så konstigt.. Tror faktiskt inte att jag kan förlåta dom för det dom har gjort när minnen kommer på besök titt som tätt..

Har många gånger varit så nere att jag inte haft någon som helst anledning kvar att fortsätta leva, men sen är de ju det att jag har ett samvete som säger, nej gör det inte.. Jag hade inte kunnat göra det mot min familj eller mina vänner.. Då gäller det alla i min närhet, för jag vill inte att de ska gråta över mig eller sörja mig.. Jag vill verkligen inte det.. Det var ju så Joakim ville ha det.. Han sa det nån av gångerna vi satt i vår lägenhet och festade, men han sa det inte till mig utan till min första stora kärlek.. Var inte längesen jag verkligen  insåg vad han kan ha menat med det.. Jag och min fd sambo pratade mycket med varandra om livet och om hur det skulle bli sen... Och jag vill verkligen inte att folk ska må så dåligt över min bortgång som jag gjorde när Joakim gick bort..

Men utan allt som jag har upplevt hade jag aldrig blivit som jag är idag, så jag är "lite" tacksam för allt jag har fått se och upplevt.. Man måste ju försöka att se det posetiva i livet även om allt känns surt för tillfället. Det gällar att inte ge upp och det försöker jag med hela tiden och jag tycker att det börjar gå så mycket bättre nu än det gick innan.. Jag älskar livet och jag ÄLSKAR min underbara dotter..

Det enda som jag verklligen inte vill ha i mitt bagage är att min mamma blev slagen gång på gång.. Tycker faktiskt inte att nån förtjänar det.. Så hade jag fått ändra nått i mitt förflutna så hade det definitivt varit det!

Jag är säkerligen en ganska trångsynt människa då jag känner den förakten mot dom som jag gör, men jag vet att väldigt många hade kännt samma sak.. Ingen rolig känsla att känna men den finns där.. Vet inte vad jag hade gjort om jag idag hade stött ihop med någon av dom.. Kan  inte ens föreställa mig det tillfället! Hade säkerligen gått i taket för att det gör så ont i mig med bara tanken på vad dom har gjort.. Hade blivit rosenrasande bara med tanken på hur äckliga dom är, jag hade nog antagligen gått till handling innan jag hade tänkt på vad jag hade gjort, om det nu låter förstående..  Men jag hade nog tagit mitt förnuft till fånga, jag har ju faktikt min dotter att tänka på.. Och jag är verkligen inte beredd att offra det jag har byggt upp för att straffa dom.. Dom är verkligen inte värda det!!!!

Hämd är ingenting för mig, jag vill inte hämnas, jag vill bara att dom ska ha på sitt samvete vad dom har utsatt människor för.. Dom flesta av dom har ju även gjort andra illa än mig och min familj.. Tyvärr och jag lider verkligen med dom.. Vill verkligen fortsätta att leva mitt liv men då måste jag få släppa lite av mitt bagage så kanske det inte blir lika tungt som det var innan.. Så jag hoppas att jag ska kunna lära mig att leva med tankarna på ett annat sätt än vad jag gör idag, och jag har posetiva förhoppningar om det!

Tro, hopp och kärlek!

Slog mig en tanke, att allt man någonsin velat ha är tro, hopp och kärlek.. Men när det ligger svart på vitt så vet jag att en del av det har jag haft, och en del har försvunnit med åren.. Tyvärr..

När det gäller tro.. Jag tror inte på gud, har jag nog aldrig gjort, även om jag vissa gånger har velat.. Den där guda tron har nog aldrig varit något för mig, i så fall hade inte GUD tillåtit att jag har haft det som jag har haft det.. Så där försvann den tron helt, tror inte ens på gud i dagens läge heller.. Jag har förlorat så mycket under åren och hade han existerat så hade jag inte förlorat en så stor del av mig själv..

Jag tror nog mer på framtiden, att det blir bättre i morgon, men det gjorde jag absolut inte förr.. För när jag var ett barn så kraschade det alltid när det gäller att det blir bättre i morgon.. Det var ju samma visa varje dag.. Vem ville veta vad som skulle hända i morgon när idag var så illa som det var?

Jag avskydde att se mamma bli slagen, eller se henne när hon mådde dåligt.. Jag mådde ju inte bra själv, hur skulle man då kunna ha tron att det imorgon blir bättre? Nej, tron har jag byggt upp med åren, och den har kraschat många gånger.. Alltid har det hänt någon som har fått mig att må så dåligt att jag själv har trott att jag nästan nått botten..

Hoppet.. Hoppet om vad?? En familj kanske? Ja det har jag väl alltid haft hopp om som det också har kraschat, gång på gång.. Klart att jag nog levde lite på hoppet innan, hoppet om att dom skulle sluta slå henne, eller att drogerna skulle försvinna.. Ja, det hoppet har jag nog alltid haft, men fy vad man kan må dåligt som människa när hoppet bara försvinner.. Jag vet att imorgon är en ny dag, men vem bryr sig om i morgon när man lever i dag?

Idag har jag hopp om att mitt liv kanske blir bra i slutändan.. Jag måste ha hoppet, att jag kan bryta mig ur min fasad och börja se att livet är fint.. För livet ska vara fint..

Kärlek.. Ett så starkt ord.. Har nog aldrig lärt mig vad kärlek är.. Eller jo, kärleken till drogen den vet jag hur den känns, men kärleken till en annan person.. Klart att jag älskar min dotter men det är en kärlek som man inte kan ändra på.. Man kan kalla det "unconditional love".. Men jag tror att jag är så försiktig när det gäller kärlek, för jag är så jävla rädd att bli sårad, som så många gånger förr..

Kärlek ska vara underbart och utan förpliktelser.. Men den ger alltid ett bakslag som man knappt kan hantera.. Varför ska det göra så ont att älska någon? Alla de jag någonsin har älskat har svikit mig, och jag tror att det är dom känslorna som styr mig.. Jag vill inte känna den känslan igen så jag stänger av.. Då slipper jag få ont och känna mig så värdelös..

Det är min uppfattning av TRO, HOPP och KÄRLEK!

Känslokall..

Jag är inte känslokall.. Jag har bara väldigt svårt att visa känslor, för jag har glömt hur man gör.. Jag vet inte riktigt hur man ska bete sig.. Att älska någon ska vara fint, och det ska vara äkta.. Jag har älskat och blivit sårad så många gånger att man stänger av den där känslan.. Man vill inte visa att man är sårbar så det är lättare att dölja den..

Kärleken ska vara enkel, men den är så invecklad som den går att bli.. Hur ska man kunna veta att sina känslor är besvarade eller hur ska man kunna veta att man inte blir sårad.. Man kan inte veta, man måste chansa och det avskyr jag.. Jag vill inte leka med känslor för i slutändan så blir allt så himla fel och då ångrar man sig djup..

Jag vill inte såra någon och krossa hoppet om kärlek.. Då sväljer jag hellre och går vidare, smärtan av sorgen och ovisheten den vet jag ju hur jag ska hantera.. Så jag är inte känslokall bara för att jag inte kan gråta, för att jag inte kan säga att jag älskar dig eller bara för att jag inte vill såra någon.. Jag känner mig förnuftig som tänker som jag gör, men det kanske bara är en fasad det också.. Vem vet..

Förväntan..

Jaha, nu närmar sig julen med allt elände som den medför sig.. Tror att själva julefriden försvann när vi flyttade till helveteshålan.. Såg alltid fram emot julen, så som man ska göra när man är liten.. Men det försvann när vi bodde med honom.. Han som inte firade jul eller födelsedagar.. Klart att man ska få tro på vad man vill men man ska inte tvinga andra att tro på samma sak..

Kommer ihåg min första jul i helveteshålan, det var kallt ute och julgran fick man ju inte ha.. Det kändes så kallt och ödsligt när man kom in genom dörren.. Inte ens en liten tomte i fönstret.. Och det känns som det var då allt började.. Hoppet som man har inför julen och inför allt annat också för den delen, bara försvann..

Men jag ville ha julen för den var så uppskattad av mig på den tiden, det var då jag kände mig trygg och älskad.. Kommer ihåg att jag hämtade en liten, liten, liten gran i skogen.. Den var kanske 20-30 cm hög och ställde den i källaren.. Det var min jul.. Tills han hittade den och det lilla hoppet jag hade kvar och kastade ut den och sa att julen finns inte, det är bara trams..

Det var den julen det..

Hat?

Jag känner inget hat, varför ska jag göra det? Hat mot vem? Mot dom som har gjort mig så illa eller hat till dom som såg men inte gjorde något?

Det är ett starkt ord som inte borde finnas.. Man kan säga att jag inte respekterar dom som inte respekterar mig. Eller att jag bara känner avsky.. Att dom lät mig lida, att dom lät mig känna mig ensam eller bara att dom såg på..

Kanske är det så att jag möjligtvis borde känna hat mot alla de som varit delaktiga i vissa saker gällande mitt liv, men varför ska jag sjunka så lågt?

Förakt, avsmak, avsky m.m. kan jag ju erkänna att jag känner men HAT, det är ett för starkt ord att ens uttala.. För det är mer än förakt, avsmak eller avsky, det är ett ord som inte jag vill kunna använda för d har en helt annan innebörd för mig än vad kanske det har för andra här runt omkring... 

Krav

Under hela mitt liv har jag byggt upp en fasad.. För att slippa se, slippa känna och slippa veta hur det var.. Alla dessa tankar som kommer som ett blixtslag.. Vet inte riktigt hur jag ska hantera det för det gör så otroligt ont att känna samma känsla som då, för många år sedan..

Många gånger har man bara velat lägga sig ner och sluta andas.. Få komma till en annan värld, inte till någon gudaplats, utan bara få komma någon annanstans.. Inte vara där, inte känna smärtan och behöva ha den där klumpen i magen..

Innerst inne vet jag att många säkerligen har känt samma sak.. Men det är inget man pratar om, det är inget som andra ska veta.. Men jag är trött på att vara den där duktiga flickan som ställer för höga krav på sig själv.. Jag gör så gott som jag kan, och mer kan jag inte göra.. Jag försöker.. Det ska väl räcka..

Jag vill bara vara en bra mamma, kunna arbeta, kunna göra vad jag vill och bara känna att jag lever.. Jag vill inte vara den som känner mig tvingad att och ta mig vatten över huvudet.. Jag vill inte vara den som jag lägger skulden på när allt går åt pipsvängen för någon annan.. Det är ju faktiskt inte riktigt min sak, även om jag vill att alla i min omgivning ska må bra och ha det bra.. Jag vill bara vara en människa utan för höga krav..

Fly från livet...

Jag har försökt att fly från smärtan hela mitt liv, och jag har tröttnat! Vill inte behöva gömma mig bakom en fasad.. Vill kunna vara den jag är utan att bli dömd av andra som inte ser min verklighet! Jag är egentligen som alla andra, bara det att jag har fått en lite svårare väg att vandra.. Ingen trygghet i barndomen, våld, droger och massa andra mindre bra saker...

Det är svårt för mig att prata om känslor, jag avskyr att prata om det.. Men det kanske är ett måste för mig men att sätta ord på hur det kändes är inte det lättaste..

Jag kan inte sluta med att ställa frågan till mig själv om varför det blev som det blev.. Kan det bero på att mamma hade en svår uppväxt också? Att det  ända hon såg var våld, alkohol och hat? Kan det vara så? Men om det nu var så att min mamma hade en jobbig uppväxt, och jag nu har det, hur ska jag kunna säga att jag inte ska bli som henne? Det är liksom inte så att hon inte har sagt att hon inte ska bli som dom, för det har jag hört henne säga.. Var ju inte hennes mening att det skulle bli så som det blev, det bara hände och jag förstår att det måste ha varit svårt att säga nej nu räcker det.. Eller jag vill inte..

Men jag har bestämt mig, jag ska inte bli som dom!! Och jag menar absolut inte att min familj eller släkt är dåliga på något sett, men när man öppnar ögonen och ser så ser man att dom flesta lever i dysfunktionella familjer och det vill inte jag! Jag säger nej, jag vill inte ha det så.. Det gör ont i mig med bara tanken på att jag kan leva en repris igen.. Jag vill absolut inte ha det så! Så jag intalar mig själv att jag är stark, och jag behöver inte vara den som faller..
Men JAG är stolt över vem jag är och jag är lycklig att jag lever i dag!

Ögonblickets "Bli BRA"

När jag var liten kändes det som om allt skulle bli bra.. Eller jag hade dom tankarna.. Jag ville så gärna att det skulle vara så.. Bra.. För ett litet ögonblick, ville vara ett barn..

Jag vet att utan det jag har upplevt så hade jag inte varit den jag är i dag, jag hade inte kunnat se på andra som så jag gör, jag hade antagligen varit dömmande och kanske till och med lyckligare.. 

Men hade jag inte fått gå igenom alla dessa "incidenterna" som mitt liv har tagit form utav hade jag inte blivit det jag är i nuläget, jag hade inte kunnat reflektera över vissa saker på det viset jag gör och inte kunnat fatta de besluten som jag gör.. Även om vissa delar må vara felaktiga så kunde de ha varit fruktansvärt mycket mer felaktiga och resulterat i katastrofala följder om dom inte funnits överhuvudtaget.. 

Perfekt...

Jag är inte perfekt, långt ifrån. Men jag tror inte att någon är perfekt, alla har sina bra och dåliga sidor.. Finns inget perfekt här i livet..

Jag vet i mitt hjärta att mamma försökte så gott hon kunde och när allt finns i ett stängt kapitel av vårt liv så vet jag att hon ångrar vissa av sina val. Men jag ångrar inte det jag själv har gjort för det var mina egna val, .. Men ibland känns det bara så svårt att acceptera det och sluta tänka på det.. Det finns där och gnager på mig, vill inte släppa mig.. Som en liten demon finns den inom mig..

Men det kanske har gjort mig till den jag är.. Det kanske har något positivt med sig, i allafall lite.. Jag kan se det fina i små saker som för andra är självklara.. Kan känna underbara lukter och tycka att löven på marken ser fridfulla ut.. Även om andra tycker att det ser grått och trist ut..

Jag kanske ser livet på ett annat sett på grund av vad jag har varit med om.. Och ärligt talat så är jag lycklig över det.. Bara lycklig!!

Länge sedan...

 Dom där lögnerna är nog dom värsta av dom alla.. Kommer ihåg för ett par år sedan när en av mammas ex satt och sa till mig att han aldrig har slagit min mamma.. Men vad trodde han? Att jag var för lite och inte skulle minnas? Men om han hade vetat bättre så hade han ju förstått att jag minns, mer än han kanske tror..

Kommer ihåg en kväll, det var väldigt länge sen och jag var inte alls gammal. Kommer inte ihåg vad som hände riktigt, men han slog henne, det kommer jag ihåg.. Det stod poliser utanför radhuslängan som vi bodde i och det blinkade blått i mörkret. Men det såg verkligen ut som en "riktig" brottsplats. Sent på kvällen och det där blinkande skenet från bilarna som man kan tänka sig att se i någon film..

Vet inte riktigt varför, men senare kom min mormor och morfar och skulle hämta oss.. Det är nog den enda gången som jag kommer ihåg att dom verkligen har ställt upp för oss.. Men dom har ju levt ett ganska "upp och ner" liv själva så man kanske inte ska begära så mycket.. Men just då, när vi satt där i bilen på väg hem till dom kände jag faktiskt trygghet.. Men det gjorde jag ofta när jag var med mormor, hon var så lugn och man kunde inget annat än att känna trygghet med henne. Tyvärr har jag inte kontakt med dom längre då alkoholen fördärvat dom bägge..

Den där "lilla" tryggheten jag kände ibland när jag var liten, det är den som får mig att fortsätta att vilja vara.. Ja, vilja vara den jag är i dag.. Det kändes som att den var det jag behövde då, fast jag fick den kanske lite för lite.. Men den fanns, ibland..

Men jag kan inte släppa att han kunde sitta där och säga till mig, öga mot öga, att han aldrig har slagit min mor.. Det var ju så lågt och respektlöst som det går.. Sitta och ljuga när han innerst inne visste att jag visste sanningen.. Och det var ju inte enda gången han slagit henne heller...

En annan gång var i en annan stad, mamma var gravid, och han gick förbi henne och utan anledning gav han henne en knuff så att hon föll ner från stolen.. Fy fan vad lågt, ge sig på en gravid kvinna på det sättet!! Och han tror verkligen i dagens läge att jag som bara var ett barn då, inte skulle komma ihåg.. Men man kommer aldrig glömma sånna saker.. Jag kommer aldrig glömma..

Mörkret och väntan..

Tankarna springer iväg.. Kommer ihåg den där hemska känslan jag hade när jag var liten och fick sitta i bilen och vänta.. När mörkret var det enda man såg.. Trodde varje gång att det skulle komma upp nån varelse från marken och ta mig med sig ner i djupet, tror att det var från nån film jag hade sett.. Men den känslan var obehaglig som bara den.. Man visste ju inte hur länge man skulle sitta i bilen där i mörkret och vänta..

Jag avskyr fortfarande mörkret.. Jag är kanske inte rädd men jag gillar absolut inte det.. Känner mig så ensam och känslan kommer tillbaka om hur det var att sitta där och vänta.. Jag hatar att vänta också.. Varför ska allt ta så lång tid? Man lever ju bara en gång så då får man väl ta och rappa på.. Tid har väl ingen gott om.. Eller??

Fruktansvärt..

Känns fruktansvärt, har en stor klump i magen, känner mig svimfärdig och har andningssvårigheter.. Orkar inte känna denna känslan just nu, det gör så jävla ont och det värsta av allt är att jag inte vet hur jag ska hantera känslan..

Fan, fan, fan att det ska vara så här, måste hålla modet uppe och inte tappa kontrollen.. Jag kan inte falla ner, jag har för mycket som står på spel.. Jag har allt det jag någonsin velat ha och ett snesteg idag hade kunnat förstöra allt!

Vet allvarligt talat inte om jag är beredd att betala det priset.. Det är jag inte, aldrig.. Det skulle vara min undergång.. Precis som det var förr i tiden, orkar inte med en repris av det hela en gång till.. Barn som inte verkar betyda så mycket som dom egentligen gör, flytta hit och dit och ständigt vara på jakt efter ett tak över huvudet, kärlekn vad är det?, det har aldrig funnits så som det borde ha gjort vissa gånger..

Det ända jag vill är att min dotter ska växa upp i en trygg miljö, kunna få ett bra liv med det som hör till och slippa se det jag såg.. Är det för mycket begärt????

En tår..

Fäller en tår, över mitt förflutna.. För saknade av det som alla borde få känna som ett barn, att få vara den du är och inte behöva bevisa att du är något du inte är..

Jag känner ett hat till myndigheter, och folk tycker att mitt tänkande är fel, men vad vet dom vad jag känner eller vad jag tycker? Tror inte att de hade tyckt något annat om det hade varit dom som hade suttit i min båt..

Ärligt talat är det ett under att jag är här i dag.. Men hade jag inte varit den lilla starka flickan så hade jag gått under för länge sen, men jag kämpade, för vad jag tror på.. Jag tror på mänskligheten och ett fritt land, vilket vi inte riktigt har i Sverige.. Även om många tror det. Tror inte att folk anar hur det känns att vara ett barn och vid den åldern få ta ett så stort ansvar som man fick göra..

Även om..

Även om mitt liv har haft många negativa sidor så ska man ju inte måla fan på väggen för det! Har ju funnits en hel del bra saker också.. Eller det har i allafall blivit bra tillslutet..

Jag födde min dotter den 1 Juli 2007, förlossningen gick undan må jag säga.. Men den där känslan som alla pratade om att man skulle ha.. Den där aha upplevelsen att detta är äkta kärlek, den fanns inte där.. Enligt mig själv kanske det beror på att alla sa att den där "mamma känslan" den skulle bara vara där, och därför stötte jag bort den.. Naturligtvis berättade jag ingenting om det, för vad skulle alla tro om mig då..?? En morsa med psykos.. Hur fan låter det??

Jag kämpade så gott jag kunde, men känslan för henne fanns inte där i början.. Tyvärr.. Hemskt ledsen för det.. Men veckorna gick och lite började jag allt känna för henne.. Hon var ju trots allt mitt kött och blod.. Men var hela tiden livrädd för att såra henne.. Och det är jag fortfarande.. Vill inte se henne gråta, vill inte se henne gå samma väg som mig, vill inte att hon ska veta vad hat är.. Hon är ett barn och det ska hon förbli.. 

Ärligt talat kom nog inte den där mammakänslan förren Jocke gick bort.. Det var nog då jag insåg vad jag hade och vad jag alltid kommer ha.. Hon kommer aldrig lämna mig, hon kommer aldrig svika mig och ja just henne kommer jag älska mest av allt tills min tid på jorden försvinner.. 

Men det gör mig ledsen att jag inte älskade henne i början.. Det kändes mer som att den där känslan växte fram.. Precis som den där pappakänslan.. Men i dag är jag taksam för att jag har henne och hade jag inte haft henne vet jag inte riktigt vad jag hade tagit mig till..

Så jag kan nu idag säga att jag är en bra mamma och att jag verkligen försöker för att hon inte ska få en "repris" av mitt usla liv! Hade så varit fallet hade jag inte kunnat leva med det på mitt samvete.. Nej det finns inte för mig, inget barn förtjänar att ha det så.. Inget barn..

Som alla andra gånger..

Ska det verkligen göra så här ont? Kan inte släppa taget, även om jag borde.. Bråkar med mitt huvud om saker som har varit..


Vet inte om det gör ondast att veta vad min mamma har gått igenom eller att veta att jag har varit så sårbar? När man har växt upp med misshandlar, droger, alkohol och lögner vet man kanske inte alltid hur man ska ställa sig till olika problem som uppkommer. Jag hatar att vara den personen som inte är så stark som man borde vara! Fy fan vad liten man är egentligen!


Minnena kommer aldrig att försvinna hur mycket man än försöker förtränga det, det går bara inte, fast i huvudet, ser det framför mig som om det vore igår. Jag kan inte heller förlåta de personerna som har orsakat mig den smärtan! Det går bara inte..


Ända gången i mitt liv där jag var tacksam för H:s ord det var när hans psyko till ex kom hem till oss och började gapa och skricka.. Hon slog mamma med en stekpanna, eller va fan det nu var.. Blod överallt! Hemskt... Och hon sa att jag inte bodde där längre, medans han var så fullproppad med droger och lungt och försiktigt sa att hon bor visst här.. Vad gör du här?


Ja man kan fråga sig vad i helvete hon har för rättigheter att komma hem till någon och ställa till med världens kaos! Inte rättvist någonstans! Hon borde för fasiken läggas in på Psyk!


Ända gångerna han var okej i slutet var när han var så off på skiten att han inte orkade röra sig... Hörde för ett tag sen att han blivit ren.. Men ärlilgt talat skiter jag fullständigt i det, skiter i om han lever eller inte.. Vill inte se hans äckliga tryne! Han är avskyvärd och förtjänar inte att leva.. Inte efter det han har gjort.. Smärtan han har orsakat oss var outhärdlig..


Kommer ihåg just en speciell dag.. Fast det var efter vi hade flyttat ifrån honom.. Jag kom hem från skolan med en kompis.. När jag öppnade dörren till lägenheten såg jag bara att han hade tagit stryptag på mamma mot en garderob.. Hennes fötter dinglade ett par centimeter över marken.. Fick en black out.. Fick panik.. Knäade honom i ryggen så att han vek sig.. En liten tjej kan göra mycket när rädslan sätter sig in.. Och vem i helvete var han.. En kåkfarare som inte ens kunde stå emot ett barn vid det tillfället..


Mötte honom på en gata i helveteshålan för många år sen, när han insåg att det var jag som kom gående pep han över vägen som en liten vessla.. Vet inte om det var hans samvete eller om han bara inte orkade se smärtan i mina ögon.. Nått måste det har varit.. För det som syns i mina ögon är verkligheten av att inte vara som alla andra.. Att ha en sån stor smärta som aldrig kommer att läka bort.. Aldrig..

Min värld rasade..

Blir förvånad när jag tänker tillbaka på all skit som hänt under alla dessa åren och ändå är jag bara 21. Undrar hur allt har hunnit att hända..

Den sista tiden i helveteshålan var nog den värsta.. Då handlar det om cirka 2 år av mitt liv.. Det var då misshandlarna kom tätare mot både mig och mamma och det var även då jag började testa allt möjligt.

Jag var 12, bodde med mamma och hennes nya kille, som jag har valt att kalla H för tillfället, och självklart bodde mina brödrar också hemma, dom var ju trots allt inte så gamla. I början var allt okej, tills man märkte att allt drastiskt förändrades, H blev ett monster utan dess like, och jag känner än i dag förakt till den människan. Han började att misshandla mamma och det blev värre och värre för varje gång.. Inte klokt hur en människa kan vara så hjärtlös. Våldet gick sedan över till både mig och pojkarna, och jag ber till gud att de inte kommer ihåg det.

Vi kunde sitta vid matbordet för att äta då hans temprament rann över.. En av alla gångerna knuffade han mig ner för trappen och då kanske jag var 13. Efter ett bra tag tog mamma mod till sig, då flyttade vi, hon lovade mig att hon inte skulle träffa honom igen, men det löftet var som tomma ord..

Jag började ta droger för att dämpa sorgen inom mig, visste ju inte om hon skulle leva året ut så som allt var. Jag blev en mer instängd flicka än vad jag tidigare var och när jag började i högstadiet tålde jag inte att höra allt som alla sa om mig. Jag skämdes så förbannat. Alla visste hur det egentligen var men ingen gjorde något. Sa någon nått till mig så var det bara att ge igen. Slå var ju det som svinen hade lärt mig. Inte lätta att skilja på rätt och fel, för en klyven själ som inte hade hittat sin plats i samhället. En riktig far har jag ju faktiskt aldrig haft, inte en biologisk i allafall. Det finns ju en person som jag har valt att kalla far och det ångrar jag inte, även om han inte alltid kunde vara där för mig så som jag hade behövt. Han hade ju trots allt sina egna problem precis som mamma. Men att höra folk säga att man var en "horunge", "pundare" eller "dotter till en tjackhora" tog hårt på mig. Och än i dag kan jag faktiskt inte förstå vad som är så "WOW" med droger.. Jag kan verkligen inte det! Jag tycker att det är äckligt och jag hatar det, men det kan ju vara så på grund utav att jag själv har använt det och levt i en värld där drogerna spelar större roll än annat.

Vet inte hur många gånger jag kom till skolan påtänd. Men vad gjorde det när ingen såg det, man mådde ju bra för stunden, just då.. Tills man öppnade dörren till lägenheten och hörde hennes gråt. Ville bara spy. Ville vara en vanlig svenssonsunge, men inte det nä.. Här var det hårda bud som gällde..

Saknaden..

Jag vet om att jag hoppar fram och tillbaka, men det går inte att skriva allt från början till slut, en del av det jag upplevt har jag försökt att förtränga. Men ibland så hoppar tankarna upp i huvudet.

Just detta inlägget, är det svåraste för mig att prata om, trots att det inte är så länge sen.

Anledningen till att jag flyttade till Röshult 2006, berodde mesta dels på att jag ville vara närmare min mamma, då hon hade varit ren från skiten ett par år innan dess. Kände att hon ville "vara" den där bra mamman igen. Trodde aldrig att det skulle bli så svårt som det blev och då handlar det inte om min kära mamma utan om min nya styvbror.

Han kunde få mig att skratta och att känna mig trygg så som en bror ska göra. Men inget barn i världen har det lätt. Han hade kämpat fram och tillbaka med sina drogproblem under en längre tid. Men han gjorde så att mitt hjärta smälte och det gör så ont när jag tänker tillbaka på tiden vi hade. Han var den första som kände när min dotter sparkade i magen och han sa:
-"Det är en ailen".

Jag var i åttonde månaden när jag flyttade tillbaka till L från Röshult. Och Joakim skulle påbörja sin behandling utanför Göteborg. Jag pratade med honom i telefon var och varannan dag, det gjorde även mitt barns far.

Fick en chock när jag pratade med mamma och hon sa att behandlingshemmet hade tagit semesterstängt och att Joakim skulle bo hos dom ett tag. Det gick någon vecka och vi bjöd ner dom till barndopet. Men Joakim följde aldrig med.. Detta var den 28 Oktober 2007.

Det riktiga helvete kom den 17 November samma år, mamma ringde till mig vid 22 tiden på kvällen och grät och sa att Joakim hade ballat ur och börjat slåss med sin far. Han hade tydligen intagit pix och druckit samtidigt. Ingen bra blandning... Men det var bara början..

Efter ca 30 minuter ringer hon igen och är helt förstörd och säger att det brinner i hennes lägenhet, alla mår bra, fast dom vet inte vart Joakim är. Hon trodde att han hade lagt benen på ryggen och stuckit, för att han hade gjort bort sig. Polisen var ju redan ditringd av grannarna.

Ungefär klockan 23, när brandmännen hade fått släckt elden, berättade mamma att dom hade hittat Joakim. Han satt i soffan i vardagsrummet..... Det gör så jävla ONT! Jag kan än i dag få andningssvårigheter när jag tänker på det. Men när mamma sa Jocke är död.. Jag kunde inte inse det, jag sa gång på gång, mamma det är inte roligt.. Men hon sa gumman jag skojar inte!

Fy fan.. Han som var den som fick mig att må bra, han var borta, han kommer aldrig tillbaka, hur mycket jag än önskar det! Jag fick panik... Jag var inte beredd på det.. Jag ville inte, jag vill än i dag inte! Min dotter var cirka 4 månader gammal och han hade inte fått träfa henne! Jag hatade mig själv och skyllde hela saken på mig själv... Mitt fel, mitt fel, mitt fel!!!

Men det hela var ju inte det egentligen, men alltid lätt att lägga skulden på sig själv... Begravningen var oerhört jobbig också.. När dom spelade låten "Somliga går med trasiga skor" trodde jag att jag skulle sjunka genom golvet.. Han var så fin och bara 25 år.. Inte rätt att det skulle bli som det blev..

Kan ju säga rakt ut att jag fortfarande gråter varje dag för att det känns så kalt utan honom.. Utan hans skratt och hans korkade ord.. Men å andra sidan så vet jag att han har fått den friden han behöver.. Men det känns så tungt att behöva leva utan honom.. Jag ÄLSKAR OCH SAKNAR honom så jävla mycket!!

Joakim, du kommer alltid vara i mitt hjärta!

Inte lätt..

Sitter och funderar, på hur man klarade av allt när man bara var ett barn som fick hoppa in i vuxenvärlden. För det var ju så det var för mig, fick se min mamma bli misshandlad gång på gång och det gjorde lika ont varje jävla gång..

Kommer ihåg när vi flyttade till helvetehålan, till den där parasiten. Det var nog då jag förstod vad som stod på, 8 år och skulle få börja att bli vuxen.. Kommer aldrig glömma den gången när jag gömde mig i gaderoben på övervåningen med dom små.. Trodde aldrig att han skulle sluta slå henne och tårarna rann.. Visste inte vad jag skulle göra.. Var livrädd.. Förstår inte hur en "normal" man kan slå en kvinna! Det var den första gången jag såg min mamma bli misshandlad men inte den sista.. Tyvärr..

En annan gång gick jag emellan, vad kan jag ha varit? Kanske 9-10 år.. På sin höjd.. Slutade med att det delvis gick ut över mig, men jag har aldrig ångrat det. Till slut lyckades mamma ta sig därifrån, men det dröjde inte länge innan hon träffade nästa idiot.

Till en början var han okej, tills en dag när jag skolkade från skolan och han kom hem från jobbet tidigare.. Jag gömde mig under sängen, och efter ett tag kom han in på rummet och jag såg när han tog upp mina trosor från golvet och luktade på dom.. Fy fan säger jag, dröjde en evighet innan jag vågade berätta det för mamma.. Hon var kvar hos honom ett tag, tills han började ge sig på henne, han var inte heller riktigt klok i huvudet den mannen.. Ser det framför mig hur han satt över mamma på golvet och försökte strypa henne, och jag fick fatt i en stor tjock bok som jag drämde rakt i huvudet på honom så att han trillade åt sidan.. Första gången jag "räddade" hennes liv, men inte den sista..

Framtiden...

Jaha, nu har jag bestämmt mig att jag ska börja blogga.. Vilket skämt.. Jag som inte ens har något vettigt att skriva.. Men who cares! Tänkte att jag skulle berätta lite om mitt liv i allafall, kanske någon som tycker att det är intressant.. Men vet knappt hur jag ska börja, en del perioder har ju varit ett rent helvete..

Får väl hoppa lite fram och tillbaka, lättast så. Bodde hos min mamma på veckorna och hos min farmor och farfar på helgerna.. Inte det lättaste att hoppa fram och tillbaka, rik, fattig, men vem bryr sig.. Det slutade när jag var 12. Då tog jag avstod till dom, vilket jag ångrar.. För just dom åren var dom värsta i mitt liv!

Upptäckte massa nya saker som man inte borde upptäcka i den åldern... Alkohol, droger ja säg vad jag inte provade. Hemskt nu när man tänker efter. Var inte mer än 11 när jag hade min första fylla.. Rökte på gjorde jag när jag var 12 första gången.. Inte så svårt att få tag i grejer när det fanns hemma hela tiden. Men jag tänker inte anklaga min mamma för något under min uppväxt! Hon försökte men inte tillräckligt hårt vissa gånger! Jag blev våldtagen av två killar när jag var 12. Mamma anade ingenting förren mina kusiners pappa berättade för henne. Har aldrig sett henne så upprörd som hon var då.. När jag tänker på det som har varit har jag svårt att hålla inne tårarna. Jag önskar djupt inom mig att den där flickan som har gått igenom detta inte var jag!

Men det förflutna är det förfluta. Jag kan inte ändra något av det jag har gjort men jag kan upplysa andra om att det finns många där ute i världen som inte har det lätt.. Så innan man dömmer någon, kanske man borde tänka en extra gång innan man skapar sig förutfattade meningar.

Det där med våldtäkten tog hårt på mig. Men är man en bra skådespelare så är man. Inte många som egentligen vet vad jag gick igenom. Inte ens min bästa vän. Gick på förhören hos polisen men det resulterade i ingenting. Det var nog där min tillit för polisen försvann och jag började bygga en mur kring mig istället. Jag sket i vad andra sa om mig, för jag orkade inte bry mig. Vad spelade det för roll vad andra sa, jag visste ju vad jag var och inte var. Försökte gång på gång be om hjälp, men vad fick man, gå hos en psykolog, henne hade jag starka band till, den enda människan som jag verkligen litade på. Men så en dag kom beskedet. Hon skulle sluta och jag skulle få en ny psykolog. I helvete heller tänkte jag! Ingen rättvisa finns det i vårat älskade land även om dom vill att vi ska tro det! Förstår fortfarande inte hur alla omkring mig kunde ha varit så jävla blåögda!

Men jag får berätta mer om detta en annan dag, gråter redan för mycket....