Ihålig...

Känner mej tom, helt ihålig!  Något som kanske fattas?! Eller är det bara mina tankar som spökar i huvudet. Varje dag är en kamp för att hålla mina tankar borta, såna som gör att jag känner mej meningslös och obetydlig. Som jag ofta kände förr.


Kände mej ofta oälskad och rädd när jag var liten, och nu känns det som om dom j**** tankarna kommer tillbaka.. Jag vet om att jag inte är oälskad, jag vet om att jag inte är meningslös, jag vet om att jag inte är obetydlig men jag vet däremot inte om jag är rädd eller inte! Tror faktiskt att jag är rädd för livet, rädd för mina val, rädd för allt!! 


Vill inte handla fel, vill inte göra miljontals med misstag, vill absolut inte förlora dom jag älskar! Men frågan är om jag kan hålla fast vid det som betyder något för mej, eller om jag kommer släppa taget. Är väldigt rädd för att jag kommer det, blir förtvivlad när jag tänker på det, vill inte känna så!!! Vill kämpa för det jag tror på, men efter allt som jag har gått igenom genom åren så känns det tungt att jag måste fortsätta att kämpa hela j**** tiden! Blir trött på det...


F**, vill ha någon att tömma mina tankar på.. Någon som kan bära lite av mitt jäkla bagage, kanske hade känts lite lättare då, att se omgivningen lite annorlunda, även om jag är väldigt öppen och inte alls så där trångsynt (alltid) men ibland händer väl det att jag är det också. Men vad kan man begära av en människa egentligen?! Jag är ju faktiskt inte mer än människa, och människor har ju faktiskt ett huvud att tänka med (tyvärr), inte alltid trevliga tankar som ploppar upp där inne, känner mej som en studsboll, ena sekunden är allt underbart och jag svävar på mina fluffiga små moln och andra sekunden är jag nere som i en grop och har svårt att komma upp..


Hoppas på att tiderna blir bättre och att jag en dag ska kunna släppa det gamla och gå vidare, även om jag redan har släppt en hel del.. Men det finns mer att gå vidare "utan" än vad jag själv vill inse, måste det, för min egen skull. 


Håller mej fast vid hoppet i alla fall och släpper det INTE! Behöver det just nu mer än aldrig förr!!

Backflash

Jag skäms över hur mitt liv såg ut förr. Skäms som f**, tror att det var därför jag ville dölja hur det verkligen var, det var därför jag byggde min "vackra" fasad. Så att ingen skulle lägga märke till vad som hände i min så kallade "borg". Så mycket våld, droger och otrygghet som där fanns..

Men jag undrar än idag varför ingen ingrep, för någon måste ju ha lagt märke till hur det var. Eller?! Så bra skådis var jag då inte. Någon visste, det vet jag, någon måste ha vetat! Men ingen var väl beredd att ingripa, för vem var vi?! Jo, vi var obetydliga, det var vad vi var! 

Klart att jag har tagit skada av min uppväxt, vem hade inte gjort det?! Och jag vet att det är likadant för mina syskon. Det tomrummet som finns inom oss kommer aldrig att fyllas, det kommer aldrig att läka. Men jag måste se framåt och hoppas att det kanske någon dag blir i alla fall lite mindre!

Jag vet idag hur jag inte vill vara, för jag vet hur det skadar andra människor, jag vill inte vara egocentrisk eller självisk. Folk säger hela tiden att jag måste ta mej själv i första hand, men jag vet inte om jag är förmögen till att göra det än. Känns som att andra behöver mej mer än vad jag behöver mej själv. Som min dotter! Som människorna runtomkring mej, dom jag älskar och värnar om! 

Världen rasar på ett par sekunder...

Att världen kan rasa på ett par sekunder är ju inte klokt.. Det verkar som om vissa människor inte förstår hur dom påverkar andra.. Hur stor saknade efter dom kommer vara.. 

Det är snart exakt tre år sen Jocke gick bort och ja har börjat tänka mer och mer på honom, kan inte riktigt släppa honom, han var ju trots allt min allra bästa vän och bror.. Ställer mej ofta frågan om han förstår hur mycket ja skulle sakna honom om han hade varit i livet och tänkt det som han gjorde.. Att ta sitt eget liv, och lämna kvar alla som älskar och håller av honom.. Han kommer alltid att vara i mitt hjärta men vad ja än gör kommer han inte tillbaka.. 

Pratade med min väninna i natt runt klockan ett.. Och ungefär runt lunch i dag fick jag ett sms att hon hade tagit en överdos.. Fattar inte hur hon kunde göra det, satt och pratade med henne om Jocke i förgår, å hon sa något om att man måste kunna släppa det, för vad man än gör kan man inte ändra på det som har hänt.. Jag saknar henne som f** och önskar att det var igår och att jag hade kunnat vara där för henne så att det inte hade hänt...

Hon är borta nu å ja hoppas verkligen att hon kommer vila i frid och att hon kommer få lugn å ro nu.. Älskade Anna, varför?!?! Anna, R.I.P!!!!! <3<3<3

Förstår inte vissa hur ont det gör när dom lämnar dom som verkligen älskar dom och håller av dom kvar här på jorden medans dom vilar i frid i himlen, jag hade velat var där med Jocke och Anna.. Dom kommer alltid att finnas i mina tankar och i mitt hjärta.. 

Känner mej kluven och helt konstig i hela kroppen.. F** att man inte kan ändra det förflutna och ändra på ödet..

Det känns som alla jag älskar och har tillit till lämnar mej och skiter i hur jag mår och tänker.. Varför ska det vara på det viset??!! Ja vill inte vara själv utan dom som jag kan öppna mej för och vara mej själv med.. Slippa ha min j**** fasad och bara vara utan att tänka, å det kunde jag med Jocke och Anna.. F**, f**, f**, helvetes j**** skit!!! Så känns det i mitt huvud just nu...

Vill inte att min värld ska rasa hela tiden, men samtidigt är jag tacksam för dom som finns kvar här vid min sida och stöttar mej genom det hela.. 

Tack!! <3

Min "vackra" fasad...

Paniken smyger sig på som en slug jäkel, inser att det är så få som egentligen känner mig och vet hur jag är.. Alla dessa fördomar gör mig galen, eller nej inte galen, kanske fel ord att använda, dom gör mig frustrerad och en aning rädd!

Jag är inte vem som helst, absolut inte!! Jag kanske har kvar min fasad utåt så att folk ska tro att jag är någon annan än vad jag i själva verket är.. Det är lättast för mig, för jag vet hur jag ska göra och jag vet hur folk reagerar på det sättet som jag visar att jag är.. Men hade dom bara vetat hur jag egentligen är, egentligen tycker, egentligen vet och egentligen känner hade dom säkerligen behandlat mig på ett annat sätt.. 

Vet inte ens om jag vill ha svaret på hur dom hade uppfattat mig eller tyckt om mig.. Känner mig en aning vilsen och kluven för det, för jag vill ju att den här jädrans fasaden ska rasa så att jag kan vara som jag egentligen är.. 

Men vad hade hänt om jag helt plötsligt bara hade tagit av mig mina kläder?! Då hade jag tagit bort min fasad, men då hade jag ju stått där naken och kal, och säkerligen hade jag darrat av kylan runt omkring mig oxå.. För folk är känslokalla, elaka, fördomsfulla och rent av nonchalanta.. Men hade deras bild av mig förändrats eller hade den ändå funnits kvar?! Är det lönt att göra sig besväret att försöka visa andra vem man är när dom redan tror att dom vet vem jag är?!?!

Försöker bygga upp en plan i mitt huvud hur jag ska kunna bryta denna onda cirkeln som jag under alla dessa åren har byggt upp.. Får verkligen panik över vad jag har gjort mot mig själv.. Och vad jag har gjort mot andra, jag hatar att behöva tänka på att mitt liv är en lögn och att folk har varit så fruktansvärt blåögda att dom inte ens har anat själva att dom har haft och säkert har sååå fel!! 

Men hade folk velat se mitt verkliga jag?! Eller trivs folk kanske med vem dom tror att jag är?! Mina tankar bara spinner runt och just som tankarna stannar så börjar dom spinna igen.. Vet inte ens om det är lönt att lägga energi på något som kanske inte ens har en mening, för min egen del hade det kanske varit en bra sak men andra hade kanske inte ens lagt märke till det!? 

Får lite skuldkänslor gentemot min familj men varför ska jag egentligen ha det?! Dom om några borde ju verkligen veta vem jag är och vad jag har för åsikter.. Men inte ens dom känner mig, den enda som verkligen vet vem jag är och vad jag känner är faktiskt jag själv.. 

Jag sätter på mig min "vackra" fasad och fortsätter att låsas ett litet tag till.. 

Tankarna kommer som åska och dunder...

Snart är det tre år sen Jocke försvann.. Tiden bara rinner iväg, och jag har fortfarande inte varit vid hans grav sen begravningen.. Fy vad jag skäms över detta! Hur kan jag vara så råå, elak och självisk?! Måste ta tag i det jag är rädd för, annars kommer jag nog aldrig över att han inte kommer tillbaka.. Han betyder så mycket för mig så det inte är klokt, även om han inte finns här hos mig nu...

Men en vacker dag ska jag gå dit och sitta jämte dig som du gjorde med mig... Vet inte om saknade någonsin kommer försvinna men just nu finns den som ett moln över mig. Kan inte sluta tänka på hur allt hade varit om du hade varit här med mig nu när jag verkligen behöver dig! Eller för några år sedan när jag också behövde dig. Tårarna som rinner ner för min kind kommer antagligen aldrig att sluta rinna, känns bara som tiden gör tomrummet inom mig större och smärtan svårare.. 

Men man måste fokusera på framtiden, även om det känns som ett helvete ibland så bara måste man.. Känns bara så meningslöst utan dig, du var så underbar, ingen annan kommer någonsin kunna ta din plats i mitt hjärta.. INGEN!!

Jocke, vi kommer ses igen, en vacker dag så ska vi nog dansa på molnen tillsammans.. Hoppas jag av hela mitt hjärta!!