Inte lätt..

Sitter och funderar, på hur man klarade av allt när man bara var ett barn som fick hoppa in i vuxenvärlden. För det var ju så det var för mig, fick se min mamma bli misshandlad gång på gång och det gjorde lika ont varje jävla gång..

Kommer ihåg när vi flyttade till helvetehålan, till den där parasiten. Det var nog då jag förstod vad som stod på, 8 år och skulle få börja att bli vuxen.. Kommer aldrig glömma den gången när jag gömde mig i gaderoben på övervåningen med dom små.. Trodde aldrig att han skulle sluta slå henne och tårarna rann.. Visste inte vad jag skulle göra.. Var livrädd.. Förstår inte hur en "normal" man kan slå en kvinna! Det var den första gången jag såg min mamma bli misshandlad men inte den sista.. Tyvärr..

En annan gång gick jag emellan, vad kan jag ha varit? Kanske 9-10 år.. På sin höjd.. Slutade med att det delvis gick ut över mig, men jag har aldrig ångrat det. Till slut lyckades mamma ta sig därifrån, men det dröjde inte länge innan hon träffade nästa idiot.

Till en början var han okej, tills en dag när jag skolkade från skolan och han kom hem från jobbet tidigare.. Jag gömde mig under sängen, och efter ett tag kom han in på rummet och jag såg när han tog upp mina trosor från golvet och luktade på dom.. Fy fan säger jag, dröjde en evighet innan jag vågade berätta det för mamma.. Hon var kvar hos honom ett tag, tills han började ge sig på henne, han var inte heller riktigt klok i huvudet den mannen.. Ser det framför mig hur han satt över mamma på golvet och försökte strypa henne, och jag fick fatt i en stor tjock bok som jag drämde rakt i huvudet på honom så att han trillade åt sidan.. Första gången jag "räddade" hennes liv, men inte den sista..