Saknaden..

Jag vet om att jag hoppar fram och tillbaka, men det går inte att skriva allt från början till slut, en del av det jag upplevt har jag försökt att förtränga. Men ibland så hoppar tankarna upp i huvudet.

Just detta inlägget, är det svåraste för mig att prata om, trots att det inte är så länge sen.

Anledningen till att jag flyttade till Röshult 2006, berodde mesta dels på att jag ville vara närmare min mamma, då hon hade varit ren från skiten ett par år innan dess. Kände att hon ville "vara" den där bra mamman igen. Trodde aldrig att det skulle bli så svårt som det blev och då handlar det inte om min kära mamma utan om min nya styvbror.

Han kunde få mig att skratta och att känna mig trygg så som en bror ska göra. Men inget barn i världen har det lätt. Han hade kämpat fram och tillbaka med sina drogproblem under en längre tid. Men han gjorde så att mitt hjärta smälte och det gör så ont när jag tänker tillbaka på tiden vi hade. Han var den första som kände när min dotter sparkade i magen och han sa:
-"Det är en ailen".

Jag var i åttonde månaden när jag flyttade tillbaka till L från Röshult. Och Joakim skulle påbörja sin behandling utanför Göteborg. Jag pratade med honom i telefon var och varannan dag, det gjorde även mitt barns far.

Fick en chock när jag pratade med mamma och hon sa att behandlingshemmet hade tagit semesterstängt och att Joakim skulle bo hos dom ett tag. Det gick någon vecka och vi bjöd ner dom till barndopet. Men Joakim följde aldrig med.. Detta var den 28 Oktober 2007.

Det riktiga helvete kom den 17 November samma år, mamma ringde till mig vid 22 tiden på kvällen och grät och sa att Joakim hade ballat ur och börjat slåss med sin far. Han hade tydligen intagit pix och druckit samtidigt. Ingen bra blandning... Men det var bara början..

Efter ca 30 minuter ringer hon igen och är helt förstörd och säger att det brinner i hennes lägenhet, alla mår bra, fast dom vet inte vart Joakim är. Hon trodde att han hade lagt benen på ryggen och stuckit, för att han hade gjort bort sig. Polisen var ju redan ditringd av grannarna.

Ungefär klockan 23, när brandmännen hade fått släckt elden, berättade mamma att dom hade hittat Joakim. Han satt i soffan i vardagsrummet..... Det gör så jävla ONT! Jag kan än i dag få andningssvårigheter när jag tänker på det. Men när mamma sa Jocke är död.. Jag kunde inte inse det, jag sa gång på gång, mamma det är inte roligt.. Men hon sa gumman jag skojar inte!

Fy fan.. Han som var den som fick mig att må bra, han var borta, han kommer aldrig tillbaka, hur mycket jag än önskar det! Jag fick panik... Jag var inte beredd på det.. Jag ville inte, jag vill än i dag inte! Min dotter var cirka 4 månader gammal och han hade inte fått träfa henne! Jag hatade mig själv och skyllde hela saken på mig själv... Mitt fel, mitt fel, mitt fel!!!

Men det hela var ju inte det egentligen, men alltid lätt att lägga skulden på sig själv... Begravningen var oerhört jobbig också.. När dom spelade låten "Somliga går med trasiga skor" trodde jag att jag skulle sjunka genom golvet.. Han var så fin och bara 25 år.. Inte rätt att det skulle bli som det blev..

Kan ju säga rakt ut att jag fortfarande gråter varje dag för att det känns så kalt utan honom.. Utan hans skratt och hans korkade ord.. Men å andra sidan så vet jag att han har fått den friden han behöver.. Men det känns så tungt att behöva leva utan honom.. Jag ÄLSKAR OCH SAKNAR honom så jävla mycket!!

Joakim, du kommer alltid vara i mitt hjärta!