Min värld rasade..

Blir förvånad när jag tänker tillbaka på all skit som hänt under alla dessa åren och ändå är jag bara 21. Undrar hur allt har hunnit att hända..

Den sista tiden i helveteshålan var nog den värsta.. Då handlar det om cirka 2 år av mitt liv.. Det var då misshandlarna kom tätare mot både mig och mamma och det var även då jag började testa allt möjligt.

Jag var 12, bodde med mamma och hennes nya kille, som jag har valt att kalla H för tillfället, och självklart bodde mina brödrar också hemma, dom var ju trots allt inte så gamla. I början var allt okej, tills man märkte att allt drastiskt förändrades, H blev ett monster utan dess like, och jag känner än i dag förakt till den människan. Han började att misshandla mamma och det blev värre och värre för varje gång.. Inte klokt hur en människa kan vara så hjärtlös. Våldet gick sedan över till både mig och pojkarna, och jag ber till gud att de inte kommer ihåg det.

Vi kunde sitta vid matbordet för att äta då hans temprament rann över.. En av alla gångerna knuffade han mig ner för trappen och då kanske jag var 13. Efter ett bra tag tog mamma mod till sig, då flyttade vi, hon lovade mig att hon inte skulle träffa honom igen, men det löftet var som tomma ord..

Jag började ta droger för att dämpa sorgen inom mig, visste ju inte om hon skulle leva året ut så som allt var. Jag blev en mer instängd flicka än vad jag tidigare var och när jag började i högstadiet tålde jag inte att höra allt som alla sa om mig. Jag skämdes så förbannat. Alla visste hur det egentligen var men ingen gjorde något. Sa någon nått till mig så var det bara att ge igen. Slå var ju det som svinen hade lärt mig. Inte lätta att skilja på rätt och fel, för en klyven själ som inte hade hittat sin plats i samhället. En riktig far har jag ju faktiskt aldrig haft, inte en biologisk i allafall. Det finns ju en person som jag har valt att kalla far och det ångrar jag inte, även om han inte alltid kunde vara där för mig så som jag hade behövt. Han hade ju trots allt sina egna problem precis som mamma. Men att höra folk säga att man var en "horunge", "pundare" eller "dotter till en tjackhora" tog hårt på mig. Och än i dag kan jag faktiskt inte förstå vad som är så "WOW" med droger.. Jag kan verkligen inte det! Jag tycker att det är äckligt och jag hatar det, men det kan ju vara så på grund utav att jag själv har använt det och levt i en värld där drogerna spelar större roll än annat.

Vet inte hur många gånger jag kom till skolan påtänd. Men vad gjorde det när ingen såg det, man mådde ju bra för stunden, just då.. Tills man öppnade dörren till lägenheten och hörde hennes gråt. Ville bara spy. Ville vara en vanlig svenssonsunge, men inte det nä.. Här var det hårda bud som gällde..