Som alla andra gånger..

Ska det verkligen göra så här ont? Kan inte släppa taget, även om jag borde.. Bråkar med mitt huvud om saker som har varit..


Vet inte om det gör ondast att veta vad min mamma har gått igenom eller att veta att jag har varit så sårbar? När man har växt upp med misshandlar, droger, alkohol och lögner vet man kanske inte alltid hur man ska ställa sig till olika problem som uppkommer. Jag hatar att vara den personen som inte är så stark som man borde vara! Fy fan vad liten man är egentligen!


Minnena kommer aldrig att försvinna hur mycket man än försöker förtränga det, det går bara inte, fast i huvudet, ser det framför mig som om det vore igår. Jag kan inte heller förlåta de personerna som har orsakat mig den smärtan! Det går bara inte..


Ända gången i mitt liv där jag var tacksam för H:s ord det var när hans psyko till ex kom hem till oss och började gapa och skricka.. Hon slog mamma med en stekpanna, eller va fan det nu var.. Blod överallt! Hemskt... Och hon sa att jag inte bodde där längre, medans han var så fullproppad med droger och lungt och försiktigt sa att hon bor visst här.. Vad gör du här?


Ja man kan fråga sig vad i helvete hon har för rättigheter att komma hem till någon och ställa till med världens kaos! Inte rättvist någonstans! Hon borde för fasiken läggas in på Psyk!


Ända gångerna han var okej i slutet var när han var så off på skiten att han inte orkade röra sig... Hörde för ett tag sen att han blivit ren.. Men ärlilgt talat skiter jag fullständigt i det, skiter i om han lever eller inte.. Vill inte se hans äckliga tryne! Han är avskyvärd och förtjänar inte att leva.. Inte efter det han har gjort.. Smärtan han har orsakat oss var outhärdlig..


Kommer ihåg just en speciell dag.. Fast det var efter vi hade flyttat ifrån honom.. Jag kom hem från skolan med en kompis.. När jag öppnade dörren till lägenheten såg jag bara att han hade tagit stryptag på mamma mot en garderob.. Hennes fötter dinglade ett par centimeter över marken.. Fick en black out.. Fick panik.. Knäade honom i ryggen så att han vek sig.. En liten tjej kan göra mycket när rädslan sätter sig in.. Och vem i helvete var han.. En kåkfarare som inte ens kunde stå emot ett barn vid det tillfället..


Mötte honom på en gata i helveteshålan för många år sen, när han insåg att det var jag som kom gående pep han över vägen som en liten vessla.. Vet inte om det var hans samvete eller om han bara inte orkade se smärtan i mina ögon.. Nått måste det har varit.. För det som syns i mina ögon är verkligheten av att inte vara som alla andra.. Att ha en sån stor smärta som aldrig kommer att läka bort.. Aldrig..