Under hela mitt liv har jag byggt upp en fasad.. För att slippa se, slippa känna och slippa veta hur det var.. Alla dessa tankar som kommer som ett blixtslag.. Vet inte riktigt hur jag ska hantera det för det gör så otroligt ont att känna samma känsla som då, för många år sedan..
Många gånger har man bara velat lägga sig ner och sluta andas.. Få komma till en annan värld, inte till någon gudaplats, utan bara få komma någon annanstans.. Inte vara där, inte känna smärtan och behöva ha den där klumpen i magen..
Innerst inne vet jag att många säkerligen har känt samma sak.. Men det är inget man pratar om, det är inget som andra ska veta.. Men jag är trött på att vara den där duktiga flickan som ställer för höga krav på sig själv.. Jag gör så gott som jag kan, och mer kan jag inte göra.. Jag försöker.. Det ska väl räcka..
Jag vill bara vara en bra mamma, kunna arbeta, kunna göra vad jag vill och bara känna att jag lever.. Jag vill inte vara den som känner mig tvingad att och ta mig vatten över huvudet.. Jag vill inte vara den som jag lägger skulden på när allt går åt pipsvängen för någon annan.. Det är ju faktiskt inte riktigt min sak, även om jag vill att alla i min omgivning ska må bra och ha det bra.. Jag vill bara vara en människa utan för höga krav..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar