Jaha, nu har jag bestämmt mig att jag ska börja blogga.. Vilket skämt.. Jag som inte ens har något vettigt att skriva.. Men who cares! Tänkte att jag skulle berätta lite om mitt liv i allafall, kanske någon som tycker att det är intressant.. Men vet knappt hur jag ska börja, en del perioder har ju varit ett rent helvete..
Får väl hoppa lite fram och tillbaka, lättast så. Bodde hos min mamma på veckorna och hos min farmor och farfar på helgerna.. Inte det lättaste att hoppa fram och tillbaka, rik, fattig, men vem bryr sig.. Det slutade när jag var 12. Då tog jag avstod till dom, vilket jag ångrar.. För just dom åren var dom värsta i mitt liv!
Upptäckte massa nya saker som man inte borde upptäcka i den åldern... Alkohol, droger ja säg vad jag inte provade. Hemskt nu när man tänker efter. Var inte mer än 11 när jag hade min första fylla.. Rökte på gjorde jag när jag var 12 första gången.. Inte så svårt att få tag i grejer när det fanns hemma hela tiden. Men jag tänker inte anklaga min mamma för något under min uppväxt! Hon försökte men inte tillräckligt hårt vissa gånger! Jag blev våldtagen av två killar när jag var 12. Mamma anade ingenting förren mina kusiners pappa berättade för henne. Har aldrig sett henne så upprörd som hon var då.. När jag tänker på det som har varit har jag svårt att hålla inne tårarna. Jag önskar djupt inom mig att den där flickan som har gått igenom detta inte var jag!
Men det förflutna är det förfluta. Jag kan inte ändra något av det jag har gjort men jag kan upplysa andra om att det finns många där ute i världen som inte har det lätt.. Så innan man dömmer någon, kanske man borde tänka en extra gång innan man skapar sig förutfattade meningar.
Det där med våldtäkten tog hårt på mig. Men är man en bra skådespelare så är man. Inte många som egentligen vet vad jag gick igenom. Inte ens min bästa vän. Gick på förhören hos polisen men det resulterade i ingenting. Det var nog där min tillit för polisen försvann och jag började bygga en mur kring mig istället. Jag sket i vad andra sa om mig, för jag orkade inte bry mig. Vad spelade det för roll vad andra sa, jag visste ju vad jag var och inte var. Försökte gång på gång be om hjälp, men vad fick man, gå hos en psykolog, henne hade jag starka band till, den enda människan som jag verkligen litade på. Men så en dag kom beskedet. Hon skulle sluta och jag skulle få en ny psykolog. I helvete heller tänkte jag! Ingen rättvisa finns det i vårat älskade land även om dom vill att vi ska tro det! Förstår fortfarande inte hur alla omkring mig kunde ha varit så jävla blåögda!
Men jag får berätta mer om detta en annan dag, gråter redan för mycket....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar