Tro, hopp och kärlek!

Slog mig en tanke, att allt man någonsin velat ha är tro, hopp och kärlek.. Men när det ligger svart på vitt så vet jag att en del av det har jag haft, och en del har försvunnit med åren.. Tyvärr..

När det gäller tro.. Jag tror inte på gud, har jag nog aldrig gjort, även om jag vissa gånger har velat.. Den där guda tron har nog aldrig varit något för mig, i så fall hade inte GUD tillåtit att jag har haft det som jag har haft det.. Så där försvann den tron helt, tror inte ens på gud i dagens läge heller.. Jag har förlorat så mycket under åren och hade han existerat så hade jag inte förlorat en så stor del av mig själv..

Jag tror nog mer på framtiden, att det blir bättre i morgon, men det gjorde jag absolut inte förr.. För när jag var ett barn så kraschade det alltid när det gäller att det blir bättre i morgon.. Det var ju samma visa varje dag.. Vem ville veta vad som skulle hända i morgon när idag var så illa som det var?

Jag avskydde att se mamma bli slagen, eller se henne när hon mådde dåligt.. Jag mådde ju inte bra själv, hur skulle man då kunna ha tron att det imorgon blir bättre? Nej, tron har jag byggt upp med åren, och den har kraschat många gånger.. Alltid har det hänt någon som har fått mig att må så dåligt att jag själv har trott att jag nästan nått botten..

Hoppet.. Hoppet om vad?? En familj kanske? Ja det har jag väl alltid haft hopp om som det också har kraschat, gång på gång.. Klart att jag nog levde lite på hoppet innan, hoppet om att dom skulle sluta slå henne, eller att drogerna skulle försvinna.. Ja, det hoppet har jag nog alltid haft, men fy vad man kan må dåligt som människa när hoppet bara försvinner.. Jag vet att imorgon är en ny dag, men vem bryr sig om i morgon när man lever i dag?

Idag har jag hopp om att mitt liv kanske blir bra i slutändan.. Jag måste ha hoppet, att jag kan bryta mig ur min fasad och börja se att livet är fint.. För livet ska vara fint..

Kärlek.. Ett så starkt ord.. Har nog aldrig lärt mig vad kärlek är.. Eller jo, kärleken till drogen den vet jag hur den känns, men kärleken till en annan person.. Klart att jag älskar min dotter men det är en kärlek som man inte kan ändra på.. Man kan kalla det "unconditional love".. Men jag tror att jag är så försiktig när det gäller kärlek, för jag är så jävla rädd att bli sårad, som så många gånger förr..

Kärlek ska vara underbart och utan förpliktelser.. Men den ger alltid ett bakslag som man knappt kan hantera.. Varför ska det göra så ont att älska någon? Alla de jag någonsin har älskat har svikit mig, och jag tror att det är dom känslorna som styr mig.. Jag vill inte känna den känslan igen så jag stänger av.. Då slipper jag få ont och känna mig så värdelös..

Det är min uppfattning av TRO, HOPP och KÄRLEK!