Jag har försökt att fly från smärtan hela mitt liv, och jag har tröttnat! Vill inte behöva gömma mig bakom en fasad.. Vill kunna vara den jag är utan att bli dömd av andra som inte ser min verklighet! Jag är egentligen som alla andra, bara det att jag har fått en lite svårare väg att vandra.. Ingen trygghet i barndomen, våld, droger och massa andra mindre bra saker...
Det är svårt för mig att prata om känslor, jag avskyr att prata om det.. Men det kanske är ett måste för mig men att sätta ord på hur det kändes är inte det lättaste..
Jag kan inte sluta med att ställa frågan till mig själv om varför det blev som det blev.. Kan det bero på att mamma hade en svår uppväxt också? Att det ända hon såg var våld, alkohol och hat? Kan det vara så? Men om det nu var så att min mamma hade en jobbig uppväxt, och jag nu har det, hur ska jag kunna säga att jag inte ska bli som henne? Det är liksom inte så att hon inte har sagt att hon inte ska bli som dom, för det har jag hört henne säga.. Var ju inte hennes mening att det skulle bli så som det blev, det bara hände och jag förstår att det måste ha varit svårt att säga nej nu räcker det.. Eller jag vill inte..
Men jag har bestämt mig, jag ska inte bli som dom!! Och jag menar absolut inte att min familj eller släkt är dåliga på något sett, men när man öppnar ögonen och ser så ser man att dom flesta lever i dysfunktionella familjer och det vill inte jag! Jag säger nej, jag vill inte ha det så.. Det gör ont i mig med bara tanken på att jag kan leva en repris igen.. Jag vill absolut inte ha det så! Så jag intalar mig själv att jag är stark, och jag behöver inte vara den som faller..
Men JAG är stolt över vem jag är och jag är lycklig att jag lever i dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar