Även om..

Även om mitt liv har haft många negativa sidor så ska man ju inte måla fan på väggen för det! Har ju funnits en hel del bra saker också.. Eller det har i allafall blivit bra tillslutet..

Jag födde min dotter den 1 Juli 2007, förlossningen gick undan må jag säga.. Men den där känslan som alla pratade om att man skulle ha.. Den där aha upplevelsen att detta är äkta kärlek, den fanns inte där.. Enligt mig själv kanske det beror på att alla sa att den där "mamma känslan" den skulle bara vara där, och därför stötte jag bort den.. Naturligtvis berättade jag ingenting om det, för vad skulle alla tro om mig då..?? En morsa med psykos.. Hur fan låter det??

Jag kämpade så gott jag kunde, men känslan för henne fanns inte där i början.. Tyvärr.. Hemskt ledsen för det.. Men veckorna gick och lite började jag allt känna för henne.. Hon var ju trots allt mitt kött och blod.. Men var hela tiden livrädd för att såra henne.. Och det är jag fortfarande.. Vill inte se henne gråta, vill inte se henne gå samma väg som mig, vill inte att hon ska veta vad hat är.. Hon är ett barn och det ska hon förbli.. 

Ärligt talat kom nog inte den där mammakänslan förren Jocke gick bort.. Det var nog då jag insåg vad jag hade och vad jag alltid kommer ha.. Hon kommer aldrig lämna mig, hon kommer aldrig svika mig och ja just henne kommer jag älska mest av allt tills min tid på jorden försvinner.. 

Men det gör mig ledsen att jag inte älskade henne i början.. Det kändes mer som att den där känslan växte fram.. Precis som den där pappakänslan.. Men i dag är jag taksam för att jag har henne och hade jag inte haft henne vet jag inte riktigt vad jag hade tagit mig till..

Så jag kan nu idag säga att jag är en bra mamma och att jag verkligen försöker för att hon inte ska få en "repris" av mitt usla liv! Hade så varit fallet hade jag inte kunnat leva med det på mitt samvete.. Nej det finns inte för mig, inget barn förtjänar att ha det så.. Inget barn..